representerade latinska. Det fanns flera anmärkningsvärda språk filosofer

representerade bokstaven och ljudet “l” för Platon
mjukhet. Dock vid slutet av “Cratylus”
hade han medgett att vissa sociala konventioner också var inblandade och att
det fanns fel i tanken att fonem hade individuella betydelser. (2) Aristoteles ägnade
sin tid åt logiska problem, kategorier och meningsskapande. Han delade allt i
kategorier av arter och släkt. Han trodde att betydelsen av ett predikat
etablerades genom en abstraktion av likheterna mellan olika enskilda saker.

 

De stoiska filosoferna representerar också en viktig del i
språkdisciplinerna. De analyserade grammatiken, det vi nu kallar för
substantiv, verb, appellativer, konjunktioner och även artiklar. De utvecklade
en sofistikerad doktrin om den så kallade “lékton” associerad med varje tecken
i ett språk, men som skiljer sig från både tecknet själv och det som det
refererar till. Denna lékton var betydelsen (eller förnimmelsen) av varje term.
Léktonen i en mening är vad vi nu skulle kalla sin sats. Endast satser betraktades
som “sanningsbärare” eller “sannings-fordon” (dvs de kunde
kallas sanna eller falska) medan meningarna helt enkelt var deras uttrycksmedier.
Olika lektá (pl. av lékton) kan också uttrycka saker förutom satser, såsom kommandon,
frågor och utrop. (3)

 

Lingvistisk filosofi har sitt ursprung i den tidiga
medeltida indiska filosofin. Den föddes med debatten mellan “materialistiska”
Mimamsa-skolan ledd av Kum?rila Bha??a och Prabh?kara, med konventionella
åsikter. De hävdade en separation av språklig prestation och mening medan den
holistiska (spho?a) skolan ledd av Bhart?hari och Ma??ana Mi?ra belyste faktumet
att fonetiska uttrycket och innebörden är odelbara.

 

Medeltida filosofer var mycket intresserade av språkens
subtiliteter och dess användning. För många skolastiker provocerades detta
intresse av behovet att översätta grekiska texter till latinska. Det fanns
flera anmärkningsvärda språk filosofer under medeltiden. Enligt Peter King,
trots att det har bestridits, förutspådde Peter Abelard de moderna idéerna av
mening och referens. (4) Också William of Occams Summa Logicae framlade ett av
de första seriösa förslagen om kodifiering av ett mentalspråk.

 

Skolastikerna i den medeltida perioden, som Occam och John
Duns Scotus, ansåg logik att vara en scientia sermocinalis (språkvetenskap).
Resultatet av deras studier var en elaborerin kring språk-filosofiska begrepp
vars komplexitet och subtilitet har bara uppskattats. Många av de mest
intressanta problemen med den moderna språkfilosofin förutspåddes av medeltida
tänkare. Fenomenet vaghet och tvetydighet analyserades intensivt, och detta
ledde till ett ökande intresse för problem med anknytning till användningen av
synkategoriska ord som “och” “eller” “inte”,
“om” och “alla”. Studien av kategoriska ord (eller termer)
och deras egenskaper utvecklades också väldigt detaljerat. En av de viktigaste
utvecklingarna av skolastikerna i detta område var doktrinen suppositio.  Suppositio av en term är den tolkning som ges
av den i ett specifikt sammanhang. Det kan vara korrekt eller felaktigt (som
när det används i metafor, metonymier och andra talförhållanden). En riktig
suppositio kan i sin tur antingen vara formell eller materiell, eftersom den
hänvisar till sin normala icke-språkliga referent (som i “Charles är en
man”) eller till sig själv som en språklig enhet (som i
“Charles” fem bokstäver). Ett sådant klassificeringsschema är
föregångaren till moderna skillnader mellan språk och metaspråk. (5)